.

jag känner mig inspererad av min vän Kim (www.poseban.blogg.se) som nyss skrev ett inlägg om sin framtid och sina drömmar och mål,så här kommer ett ifrån mig också.

karriär har aldrig lockat mig. Visst,det skulle säkert vara fett att ha ett välbetalt statusjobb,men det är ingenting för mig. Familj är det som lockar mig mest. I många år har jag drömt om egna barn,tror det började redan när jag fick min andra lillasyster. Då var jag sju år och har varit med under hela hennes uppfostran,när hon var runt 2 år så började hon kalla mig för "lill-mamma". Det här gjorde att jag såg glädjen i barn,att ta hand om dem och lära dem nya saker. Ett tag så ville jag bli socialsekreterare,det var verkligen mitt mål i livet,men på hösten i trean så började jag tänka: "jag älskar ju barn,varför inte jobba med dem?" det var då jag kom på att lärare var mitt kall. Sedan jag var 14 har jag varit gymnastikledare så att umgås,ta hand om och lära barn saker har alltid varit en del av min vardag.

På grund av detta bestämde jag mig för att börja plugga till lärare med inriktning mot tidigare åldrar,eftersom jag tycker barn är härligast när dem är mindre,jag älskar deras spontana saker. Men,som sagt,karriär är inte min högsta ambition i livet. Min ambition är en stor familj,gärna med tre barn som jag får pyssla om och älska. Det här kanske låter väldigt gammalmodigt i vissa öron,men bara för att jag tycker såhär,så är jag inte gammalmodig,tvärtom. Jag tycker det är helt oförsvarbart att kvinnor har lägre lön än männen och att kvinnorna gör det mesta hemma. Det märks tydligt i vårat förhållande,jag lagar mat,han får diska. Vi hjälps åt med så mycket som möjligt helt enkelt.

Min ambition i livet är nu att plugga färdigt,jobba ett eller några år och sedan få uppfylla min högsta dröm,egna barn. Jag ler åt bara tanken :)